Joh 3:1 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 2 Han kom till Jesus om natten och sade: “Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.” 3 Jesus svarade: “Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” 4 Nikodemus sade: “Hur kan en människa födas när hon är gammal? Inte kan hon väl komma in i moderlivet och födas en gång till?” 5 Jesus svarade: “Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7 Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. 8 Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som är född av Anden.” 9 Nikodemus frågade: “Hur kan det ske?” 10 Jesus svarade: “Du är Israels lärare och vet inte det. 11 Amen, amen säger jag dig: Det vi vet talar vi, och det vi har sett vittnar vi om, och vårt vittnesbörd tar ni inte emot. 12 Om ni inte tror när jag talar till er om det som hör jorden till, hur skall ni då kunna tro, när jag talar till er om det som hör himlen till? 13 Ingen har stigit upp till himlen utom han som kom ner från himlen, Människosonen som är i himlen. 14 Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, 15 för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. 16 Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. 17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn. 19 Och detta är domen: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. 20 Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. 21 Men den som lyder sanningen kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.” 22 Därefter begav sig Jesus med sina lärjungar till Judeen, och där vistades han en tid med dem och döpte. 23 Men också Johannes döpte i Ainon nära Salim – där fanns det gott om vatten – och folk kom dit och blev döpta. 24 Johannes hade ännu inte blivit kastad i fängelse. 25 Då uppstod en tvist mellan några av Johannes lärjungar och en jude om reningen. 26 De gick till Johannes och sade: “Rabbi, han som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla går till honom.” 27 Johannes svarade: “Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen. 28 Ni kan själva vittna om att jag sade: Jag är inte Messias. Jag är sänd framför honom. 29 Brudgum är den som har bruden. Men brudgummens vän, som står där och hör honom, gläder sig innerligt över brudgummens röst. Den glädjen har jag nu helt och fullt. 30 Han måste bli större och jag mindre. 31 Den som kommer ovanifrån är över alla. Den som kommer från jorden är av jorden, och av jorden talar han. Den som kommer från himlen är över alla. 32 Vad han har sett och hört vittnar han om, och hans vittnesbörd tar ingen emot. 33 Den som har tagit emot hans vittnesbörd har bekräftat att Gud är sann. 34 Den som Gud har sänt talar Guds ord. Gud ger honom sin Ande utan att mäta. 35 Fadern älskar Sonen, och allt har han lagt i hans hand. 36 Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.”
KOMMENTAR:
I och med tempelreningen hade Jesus slutligen trätt fram i offentligheten. Nu berättar Johannes om Jesu möte med den verkligt mäktiga stormannen mänskligt sett. Nikodemus var farisé och medlem i stora rådet. Detta råd var judarnas högsta beslutande organ under den romerska maktens. Under Jesu tid var sadducéerna i majoritet i rådet, före stadens förstörelse var det fariséerna. Det är intressant att judiska källor kallar honom Nakedeimon. Han var den rikaste mannen i Jerusalem på den tiden, då staden förstördes år 70.
Det nattliga samtalet förlöper på ett för Johannes-evangeliet typiskt sätt. Ett ordentligt samtal blir aldrig av för Nikodemus förstår inte ens till en början Guds rikes hemligheter. Han talar om helt andra saker än Jesus och snart, efter att samtalet kommit igång, tystnar Nikodemus och ger Jesus möjlighet att tala. Vi kommer ihåg hur Ordet kom till sina egna, men hans egna tog inte emot honom eller begrep sig på honom. Nikodemus kommer till Jesus om natten för han var rädd för judarna. Också andra orsaker till den för oss underliga tidpunkten för samtalet finns säkert. Judarna diskuterade ofta på natten och tidpunkten på dygnet ger åt beskrivningen ett alldeles speciellt skimmer.
Jesus avbryter Nikodemus i hans beröm över honom och lyfter fram hela avsnittets huvudfråga: Människan måste födas på nytt – det grekiska ordet betyder också ”ovanifrån” och ordvalet är inte en tillfällighet. Nikodemus begriper ingenting alls och därför förklarar Jesus saken.
Överlämnad åt sig själv är människan helt oduglig för Guds rike och hans härlighet. Hon måste få som gåva ett helt nytt liv. Detta liv ges människan som gåva i det dop som inte bara är ett Johannes-dop, utan ett dop i vilket man också får den helige Ande. Den helige Ande kan ingen befalla eller förstå. Lika svårt som det är att förstå eller befalla vinden är det att befalla Guds Ande. Jesus talar här om dopet Anden, men uttrycker det på sitt eget sätt. Vi förstår, att Gud ger människan som gåva ett nytt liv till alla delar i det heliga dopet. Detta under kallar Bibeln för pånyttfödelse.
Medan Nikodemus fortfarande är förbryllad kopplar Jesus dopet och det nya livet intimt samman med sin egen person. En gång gjorde Israels folk uppror mot Gud i öknen och fick som straff giftormar ibland sig. Den som blev biten led en smärtsam död. Gud förbarmade sig över sitt folk och befallde Mose att hänga upp en kopparorm på spetsen av en stör. Den som tittade på den blev räddad och dog inte av giftet. (4 Mos. 21:9). Jesus är som den här kopparormen. Guds Son, Ordet som blivit människa, spikar man fast på korset för att hånas av alla. På det sättet blir han den nya kopparormen: Den som ser på honom finner det nya livet, som Jesus talade med Nikodemus om och ska inte se döden. I båda fallen är det fråga om detta, att Gud ger livet som gåva mitt i döden. Det är det här man avser när man talar om pånyttfödelse.
Slutet på Jesu tal gör det klart, att det finns endast två möjligheter. Det finns endast ljus och mörker, tro och otro, sanning och lögn. Guds ofantliga kärlek till hela den syndiga världen blir synlig i det att han sände sin enda Son mitt i mörkret för att frälsa hela mänskligheten. Frågan om liv och död för varje människa avgörs nu av relationen till Jesus. Den som inte tror är under domen. Den som tror, honom har Jesus Kristus redan fört från mörker till ljus.
Det som sägs vara typiskt för Markus och Paulus är den s.k. korsets teologi (eller kors-teologin). Enligt den håller Gud sin härlighet hemlig i den här världen och döljer sin kraft i svaghet. Det ses tydligast i det att Jesus själv går i döden i stället för att gå till härligheten.
Johannes förenar på ett förunderligt sätt korsets teologi med en svindlande härlighetsteologi. ”Upphöjd från jorden” drar Jesus alla till sig. Det här sker på två sätt. För det första ”upphöjs” han från marken och spikas fast på korset för att hånas och göras till åtlöje. För det andra upphöjs han till Guds svindlande härlighet varifrån han kommit och dit han drar alla till sig.
En historiskt mycket intressant uppgift är att de rörelser som Johannes Döparen och Jesus gav upphov till verkade sida vid sida för en tid. Också Jesus döpte – eller rättare sagt hans lärjungar (4:1). Om det här dopet kan vi inte säga något med säkerhet. Högst antagligt var det likt Johannes dop, ett dop som förberedde Guds rikes ankomst. Den här dubbelheten upphörde först då när Herodes fängslade Johannes. Det är förvånande att Jesus döpte i Judéen och inte i Galliléen.
Att de två rörelserna uppträdde parallellt väckte naturligtvis frågan vilken av dem som hade företräde. Därför blir Johannes att förklara för sina lärjungar som bekymrade såg på hur folk samlades kring Jesus. Johannes svarade med en liknelse, som anknyter starkt till Gamla testamentets rika bildspråk.
Gamla testamentet jämför ofta förhållandet mellan Gud och Israel med äktenskapet. (Jer. 3; Hes. 16 och 23; Höga Visan). Denna bild fanns i bakgrunden när Johannes utan bitterhet själv intar en biroll och gläder sig över Jesu framgång. Han är brudgummens vän, talesman, som hade hjälpt till att föra brudgummen samman med hans käresta. Kristus och hans Brud höll redan på att lära känna varandra. Det fyller Johannes med stor glädje och fröjd. – Samma bild förekommer ofta i Nya Testamentet, i synnerhet i de sista kapitlen av Uppenbarelseboken.
Det finns en väldig skillnad mellan de två vittnena. Johannes var människa och kom från jorden; också hans lärjungar var jordiska. Å andra sidan hade Jesus kommit från himlen och hans vittnesbörd var himmelskt. Vittnesbördet är sant och rätt, fastän just ingen tar emot det. Den som tar emot Jesu ord ser att Fadern har gett all makt till Sonen, utan att sätta några gränser. Sålunda ger Jesus åt de sina det eviga livet som en gåva. Den som avvisar det är under Guds vrede. På det här sättet återkommer vi i Johannes vittnesbörds typiska tema: liv och död himmelsk sanning eller världslig villfarelse. I världens centrum finns Jesus, Guds Son vad vi gör med honom avgör hela vår framtid.
Janne Ohlin – Göteborg