Västvärlden lever sedan flera år i ett kulturellt inbördeskrig. Vi kämpar en existentiell kamp mot en dubbel fiende. På ena sidan står vänsterliberaler med marxismen som drivkraft allierade med islam. På andra sidan står vi som vill att våra barn och barnbarn ska växa upp i ett fritt samhälle.
Ibland kallas det avfärdande för ”kulturkriget”, som om det främst gällde kultursidorna i DN och inte vanligt folk. Det finns ett missförstånd om att den här konflikten har startats av ”reaktionära bakåtsträvare” som Jordan Peterson eller Ivar Arpi.
För att förstå nutiden behöver vi kunskap om marxismens historia så att vi kan sätta in saker i ett större sammanhang. Om följande hade lärts ut av våra skolor och universitet hade mycket varit annorlunda.
Marxismen har som alla andra religioner en frälsningslära, värdelära, etik, eskatologi och till och med en ”gud” (den fulländade socialistiska människan vid historiens slut). Därför bör den också behandlas som en religion.
Marxismens trollbindande kraft förklaras bäst av dess andliga dimension. Den är inte bara en religiös konkurrent till kristendomen utan står i diametral motsats till den. Antonio Gramsci skrev därför på 1920-talet: ”Socialismen är just den religion som måste övermanna kristendomen”.
Marxisterna lyckades nämligen göra revolution i Ryssland 1917 men inte i något mer europeiskt land. De erkände då öppet i sina skrifter att arbetarklassen hade det för bra under kapitalismen och kristendomen – religion är ju enligt dem ett opium för folket – och därmed inte ha någon revolution.
Eftersom målet för marxismen aldrig har varit att hjälpa de fattiga utan alltid att ta makten genom revolution, bytte de slagfält. I stället för ekonomi skulle de fokusera sina attacker på kulturen. Så skulle de lura människorna att de visst var offer och göra dem mottagliga för revolutionen.
Under studentrörelsen på 1960-talet myntade Rudi Dutschke uttrycket ”den långa marschen genom institutionerna”. Marxismen skulle inta västerlandet genom en långsam infiltration.
I stället för att förlita sig på arbetarklassen behövde man en utbildad marxistisk elit som kunde förändra samhället inifrån. Först tog man sig in i lärarutbildningen och universiteten. Senare spred det sig till skolor och media.
I stället för fattig mot rik ställde man nu varje kulturell minoritet mot majoriteten i syfte att bryta ner och destabilisera samhället.
Kvinnor ställdes mot män i radikalfeminismen, maktlösa mot mäktiga i postmodernismen, de förtryckta mot förtryckarna i befrielseteologin, svarta mot vita i Black Lives Matter, homosexuella och bisexuella mot heterosexuella samt trans mot cis i hbtq-rörelsen.
Alla dessa rörelser förenas av att de har kulturell marxism som motor och religiös övertygelse. Att en klarsynt förståelse av kulturell marxism idag kallas för en konspirationsteori, till exempel på Wikipedia, visar på hur allvarligt läget är. Alliansen mellan marxismen och islam är visserligen tillfällig och varar bara tills någon av dem tagit makten. Marxismen har nämligen ingen plats i ett muslimskt majoritetssamhälle och islam ingen plats i en kommunistisk diktatur. De utnyttjar bara varandra tillsvidare i sin hunger efter makten.
Frågan är inte om vi lever i en långsamt pågående marxistisk kulturell revolution. Frågan är hur vi kan stoppa den. Vi är som långsamt kokande grodor som fortfarande kan hoppa ur kitteln. Säg därför nej till alla former av marxism på arbetsplatsen, i biblioteket, på valsedeln och i kyrkan. Ställ dig på rätt sida av historien.
Se till att du kan se dina barn och barnbarn i ögonen. Eller kommer du att vara en av dem som bara hängde med, som inte ville ställa till besvär? Svaret på den frågan avgör västvärldens framtid.
Jag för min del har bestämt mig. Jag kan inte längre vara tyst om vad jag ser. Det är inte för att jag är modig utan för att jag vet för mycket. Västerlandet är värt att försvara. Jag uppmanar därför alla kristna att ställa sig med mig på västerlandets sida – mot marxismen. /Artikel ur världen idag