Budskap till förlorade söner och döttrar
Elvor Ohlin
2021-12-13
Bibelstudier/predikan i text
Bibeltext:
Luk 15:11 Vidare sade han: “En man hade två söner. 12 Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. 13 Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde. 14 Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd. 15 Då gick han bort och slöt sig till en av inbyggarna där, som skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. 16 Han skulle gärna ha velat äta sig mätt på de fröskidor som svinen åt, men ingen gav honom något. 17 Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. 18 Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. 19 Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. 20 Och han stod upp och gick till sin far. Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom. 21 Sonen sade till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. 22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! 23 Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. 24 Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började. 25 Men hans äldre son hade varit ute på ägorna. När han kom och närmade sig gården, fick han höra musik och dans. 26 Han kallade då till sig en av tjänarna och frågade vad detta kunde betyda. 27 Tjänaren svarade: Din bror har kommit hem, och din far har slaktat den gödda kalven, eftersom han har fått honom välbehållen tillbaka. 28 Då blev han förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom, 29 men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. 30 Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. 31 Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32 Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.”
Den yngre sonen brukar kallas ”den förlorade sonen” i Jesu liknelse. Ibland har någon uttryckt att båda sönerna var förlorade och det kanske kan stämma men att den yngre sonen var förlorad utgår ifrån det fadern säger i liknelsen: Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen… Sonen kan tillämpas på dem som är uppväxta i kristna hem, har bekänt sig som kristna och varit med i en församling men som har lämnat den vägen. En del bekänner sig fortfarande som kristna. Andra lämnar både kyrkan och tron.
Vad menar man om man säger att man “måste gå bort för att komma hem”?
Eftersom jag var ”en förlorad dotter” under ganska många år, kan jag förstå vad man menar. Jag hörde till dem som hade en fast och orubblig tro på Gud och Bibeln, frälst vid 8 års ålder, döpt vid 12, medlemskap och engagemang i en församling. Ändå drogs jag åt ett annat håll i tonåren.
När jag ser tillbaka handlade ofta frågor och tankar i tonåren om rätt och fel, vad man får göra och inte får göra, vad är synd och vad är inte synd? Det kan sammanfattas med frågan: ”Hur långt kan jag gå utan att falla av?” Jag var egentligen bortvänd från Gud. Trots min orubbliga tro var jag inte helhjärtad i min personliga överlåtelse.
När jag kom tillbaka till Gud handlade mitt val om överlåtelse till Jesus 100%: ja eller nej, antingen eller. Efter beslutet blev frågan en helt annan: ”Hur kan jag komma närmare Jesus och lära känna honom mer?” Nu var jag vänd till Gud. Här är den stora skillnaden och själva kärnan, som jag tror att våra val utgår ifrån.
Det är inte ovanligt att de som växer upp i kristet hem och i kyrkan blir som någon av sönerna i liknelsen. Fadern var god och generös men sönerna hade en egen föreställning om honom och livet på gården. Ingen av dem hade en nära relation med sin far och det berodde inte på fadern.
Den yngre tyckte att ett liv hos fadern var tråkigt. Det verkade roligare borta från gården, att leva och vara som alla andra och göra vad man vill.
Den äldre var upptagen med att arbeta, vara duktig och prestera. Andras beröm kanske var belöningen? Han såg ner på sin yngre bror och valde tryggheten där hemma men äkta glädje saknades i hans liv.
Luk 15:12 Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. 13 Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land. Där förde han ett utsvävande liv och slösade bort det han ägde.
Sönernas inställning och val fick allvarliga konsekvenser.
Den yngre slösade bort sitt arv och hamnade i ett ”grisliv”.
Den äldre blev bitter och anklagande mot Fadern.
I längden är det jobbigt att halta på båda sidor – både att tro och att leva som man själv vill. Frågan varför man inte duger som man är brukar dyka upp och det saknas svar på frågor om vad som hände, varför det inte stämde med det bibelordet utlovar om frid och glädje osv.
Bitterheten kan ligga nära till hands om man anklagar sin församling, sin pastor/präst, sina föräldrar eller andra som haft inflytande.
Lagen
Lagiskhet betyder att vi läser Bibeln som en lagbok som vi försöker att lyda och följa så gott vi kan. Vi lever efter bud och förbud. Konsekvensen brukar bli självgodhet och/eller fördömelse. Den självgode tycker att han/hon lyckas ganska bra och förstår inte andras misslyckanden. Den som lever med fördömelse känner alltid skuld och att han/hon aldrig duger. Man kan även pendla mellan de båda.
Den äldre brodern i liknelsen är ett exempel på den som tycker att han är bra och förtjänar sin lön och sitt arv. Han är arbetsam och plikttrogen – goda karaktärsdrag. Ja, i arbetslivet är det så men hur är det i Guds rike? Vad är drivkraften och motivet? Det är ju det som Jesus syftar på.
Vi behöver förstå vad Gud menade med att ge lagen (buden). Var det inte så Israels folk skulle leva? Var kommer nåden in?
Gal 3:19 Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde…
..3:24 Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare. 26 Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus.
1Tim 1:8 Men vi vet att lagen är god, om man brukar den rätt 9 och inser att den inte är till för rättfärdiga utan för laglösa och upproriska, gudlösa och syndare…
Rom 5:20 Men dessutom kom lagen in för att fallet skulle bli så mycket större. Men där synden blev större, där överflödade nåden ännu mer,
Lagen skulle få människan att inse sin synd och sitt beroende av Guds nåd och kärlek. Vi kan vara pånyttfödda men ändå bygga på vår egen rättfärdighet. Vi kan tro på Gud, utan att ha en nära relation. Det verkar ha varit så för båda sönerna i liknelsen och det är så för många förlorade söner och döttrar. Den äldre sonen tyckte att Fadern var krävande och den yngre att han var tråkig. Båda hade fel men de tog sig inte tid att lära känna sin far eftersom det krävde en ödmjukhet, som saknades hos dem.
Överlåtelsen och Nåden
Hur kommer vi nära? Svaret är överlåtelse. Det är först när vi ger upp och väljer att kapitulera inför JESUS som vi lär känna vår himmelske Far på riktigt. Och det är först då som Gud öppnar vägen och vi kan förstå hans vilja. Högtidsdräkten i liknelsen – den finaste och bästa klädnaden – fanns redan färdig när den yngre sonen kom hem. Frälsningens klädnad innehåller Guds vilja, hans kallelse och plan. Den är färdig och väntar.
Jag menar att den avgörande frågan du måste ställa dig är om du är villig att lägga ned ditt liv i överlåtelse till Jesus? Eller vill du fortfarande bestämma själv över ditt liv och dina val? Vill du förlita dig mer på ditt eget förstånd än på Gud, din Skapare? Det är inte till församlingen/kyrkan du ska överlåta dig. Inte till människor eller verksamheter. Det är till JESUS du ska ge ditt liv.
Fil 2:13 Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.
Nåden är Guds Ande som ger en ny inspiration och drivkraft. Den helige Ande verkar inifrån. Nu vill vi lyda Gud. Vi vill följa Jesus. Vi vill inte längre leva eller göra sådant som kan skada eller störa relationen med honom. Vi vill inte längre leva emot Guds bud och vilja. Jesus är den ende som kan förlåta synd, ge nytt liv och ge kraft att leva i Guds vilja.
Ibland måste vi ställa till det ordentligt för oss själva för att förstå den sanningen. Det som hände den yngre sonen är en beskrivning på när ”Gud prisger”, alltså utlämnar till vår egen väg och vilja. Konsekvenserna kom så småningom: fattigdom, ensamhet, hungersnöd (andlig hungersnöd), vilsenhet, tomhet, besvikelser…
Luk 15:17 Då kom han till besinning och sade: Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här håller jag på att dö av svält. 18 Jag vill stå upp och gå till min far och säga till honom: Far, jag har syndat mot himlen och inför dig. 19 Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få bli som en av dina daglönare. 20 Och han stod upp och gick till sin far.
Gud kan verka och väcka på olika sätt. För min del kom Guds Ande starkt över mig när jag var i Australien. Jag tyckte livet lekte och var fantastiskt det där halvåret men plötsligt insåg jag en dag att alltihop var meningslöst, tomt och väldigt kortsiktigt. En stark gudslängtan och gudsfruktan grep mig. Jag ville komma tillbaka men var inte redo att ge upp riktigt än.
Det blev ”en runda till” (utomlands) innan jag kapitulerade helt inför Jesus. Då kom jag precis på samma sätt som den förlorade sonen, utan att vara medveten om den bibeltexten. Jag var tacksam om Jesus bara ville ta emot mig, om jag fick komma tillbaka.
Att få tjäna Gud skulle jag inte drömma om. Att få predika hans ord och bli reseförkunnare, fanns inte i min vildaste fantasi. Men när jag hade sagt mitt ja för hela livet och resten av mitt liv – som bönen var – började Gud så småningom att uppenbara sin kallelse för mitt liv. Pusselbitarna började falla på plats. Förkrossad insåg jag då vad jag hade missat och vad jag kunde ha gått miste om helt.
Under åren “i främmande land” (både andligt och till stora delar bokstavligt i mitt fall) hade jag haft märkliga gudsupplevelser vid flera tillfällen. Minnen som är tydliga än idag. Det förvånade mig stort eftersom de genomsyrades av Guds kärlek. Hur kunde Gud bry sig och älska mig nu när jag fullt medvetet hade valt att gå min egen väg? Långt senare förstod jag innebörden av det ordet, som beskriver att Gud alltid är trofast i sitt förbund. En ofattbar och gränslös kärlek! Sådan är Gud.
2Tim 2:13 Är vi trolösa – han förblir trofast, ty han kan inte förneka sig själv.
Vändpunkten
Det var ett viljebeslut som blev den verkliga vändpunkten. Jag var inte ens intresserad av känslor och upplevelser. Tyckte att jag hade jagat efter det tidigare på möten och kristna konferenser. Jag ville inte bygga min tro på känslor, utan på ett viljemässigt och genomtänkt beslut. Jag hade “beräknat kostnaden” (Luk 14:28). Nu litade jag inte på mig själv och min egen förmåga att leva för Gud. Det berodde helt på Guds nåd.. men jag ville verkligen. De andliga gudsupplevelserna som jag fick senare var överväldigande men inget som jag hade bett om.
Så länge vi går vår egen väg, anpassas vi efter världen och kan inte förstå Guds vilja. Vi måste få ett förnyat sinne genom Guds Ande. Det är först då våra ögon öppnas och Gud öppnar vägen för oss.
Rom 12:1 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga [grek. logikos – förnuftig, logisk grund] gudstjänst. [dvs. överlåtelsen] 2 Och anpassa er inte [suschematizo – följa ett schema, mönster, likformas i samma form som] efter den här världen, utan låt er förvandlas [metamorpho – förändras inifrån, omgestaltas (som puppan blir fjäril)] genom sinnets förnyelse [anakainos – renovering, förnyelse, återställande (som den helige Ande gör genom bön och Guds ord)], så att ni kan pröva [dokimazo – urskilja, undersöka och få bevisat] vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.
Skulden för vår vilsenhet lägger vi gärna på andra. Ja, det kanske fanns brister i församlingen och i undervisningen. Ja, föräldrarna kanske gjorde misstag. Visst, det kanske fanns andra som påverkade på fel sätt. Men till sist är det bara vi själva som står till svars. Vi kunde ha valt att överlåta våra liv till Jesus, oavsett omgivningen.
Bitterhet
Jag levde i anklagelser mot min hemförsamling, i alla fall mot en del av dem. Det sa jag i bön till Herren en dag. Jag tyckte att det fanns anledning att lägga skuld där. Guds svar gjorde mig förstummad. Som en tydlig röst i mitt inre hörde jag: ”Men din bitterhet är synd inför mig”. När Gud talar är det skärpa men samtidigt kärlek som visar utvägen. Kanske fanns där också sorg i rösten. Jag måste bekänna att jag var bitter, bekänna att det är synd och be om Jesu förlåtelse.
Det som hände var ett under som Gud gjorde. Bitterheten byttes mot Guds kärlek till församlingen. Jag kunde se klart det som inte var bra men utan bitterhet. Jag kunde också se allt som var gott och bra, i tacksamhet. Jag kunde förstå varför vissa saker var som det var. Guds Ande började visa och lära mig skillnaden på Ande och kött, lag och nåd. Att inse att vi alla är bristfälliga men också vad andlig mognad betyder. Det bör känneteckna andligt ledarskap, inte minst.
Det jag saknade i undervisningen när jag såg tillbaka var det jag hade upplevt nu. Att inte försöka duga och prestera (kött), utan låta Anden verka (Andens liv). Men det förutsätter att vi lägger ner våra liv och låter Jesus vara Herre och Kung. Var det jag som inte tog emot och var stängd tidigare? Det kanske är en del av sanningen. Det var mycket som var sunt och bra i församlingen men det fanns också en del lagiskhet [dvs. yttre påbud för att leva ett andligt liv]: borde och måste och skall. Det stämde inte med Jesu ord.
Matt 11:29 Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. 30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”
Men jag hade också varit i andra sammanhang med äkta tro och andligt liv och kunde ha gjort ett annat val än det jag gjorde.
Det var nog en ganska kämpig tid för många. Församlingen hade blomstrat och var berörd av 70-talets mindre väckelsevåg, med en fullsatt kyrka. När den avtog fanns det mest bara verksamhet kvar och antalet minskade eftersom de äldre ungdomarna flyttade från den lilla staden. Nu gällde att engagera oss övriga ungdomar så att vi stannade kvar och vi skulle bära det mesta. Kanske det påverkade undervisningen. Jag upplevde det mesta som krav och ok, bördor och indirekt tvång. Hjärtat var inte med. Jag ville bort, ville ha frihet och äventyr, leva mitt eget liv och jag hade redan ena foten där ute.
Luk 15:22 Men fadern sade till sina tjänare: Skynda er att ta fram den bästa dräkten och klä honom i den och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter! 23 Och hämta den gödda kalven och slakta den, och låt oss äta och vara glada. 24 Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen. Och festen började.
Att komma tillbaka
Det första som hände när jag kom tillbaka många år senare var insikten att det är JESUS det handlar om. Inte kyrkan eller verksamheten. Jag trodde att Gud skulle leda mig till en församling direkt. För mig innebar överlåtelsen ett ”paket” där medlemskap i en församling och engagemang självklart ingick. Det var ju så jag växte upp i kyrkan. Nu ville jag göra allt ”rätt”. Men istället ledde Jesus – till min stora förvåning – mig åt sidan i bön och med Bibeln i över ett år. Det var som en lärjungaskola med bara oss två, tyckte jag. Först senare ledde han mig till en församlingsgemenskap. Jag måste lära mig att låta saker ske på Guds sätt, i Guds ordning och i Guds tid. Att förstå vad som är viktigast och det enda nödvändiga: lära känna Gud, vår himmelske Far.
Om jag hade stannat kvar i kyrkan från början, hade jag troligen varit som den äldre sonen i liknelsen. Delvis var jag redan det. En del av oss måste gå den där omvägen för att verkligen förstå nåden och sanningen och lära känna Jesus/Gud på riktigt. Vi måste få erfarenhet av konsekvenserna av vår egen väg och ett liv i synd för att inse hur ovärderlig Guds förlåtelse och frälsning är och vad den innebär. Samma väg som den yngre sonen i liknelsen.
Det viktigaste av allt är att vi kommer tillbaka igen. Inte till ett visst sammanhang, inte till en kyrka eller engagemang, utan till JESUS. Den köttsliga strävan som vi levde i tidigare byts då ut mot Andens frihet, när Gud får verka i vilja och gärning. Idag skulle jag kunna berätta länge om Guds märkliga ledning genom åren, många ekonomiska under och andra under, profetiska syner och uppenbarelser… allt det som jag saknade i mina tonår och som jag inte trodde gällde mig. Jag förstod inte då att “de andliga” var de som hade insett sin egen svaghet och hade all sin förtröstan i Gud.
Upprättelsen
Den bästa och finaste dräkten är Guds frälsning och plan för oss. Den är bäst, för den är vi skapade och ämnade till.
Den gödda kalven var sparad för speciella tillfällen och stora fester. Den beskriver den godaste och finaste andliga maten. Hela himlen gläds när en syndare omvänder sig till Gud. Det blir fest.
Ringen talar om tillhörighet och att vi är arvingar, (åter)insatta (adopterade) som barn i Guds familj. Vi får en försmak här i livet och kan få uppleva otroligt mycket i gemenskapen med Gud men det fulla arvet kommer i evigheten.
Skorna talar om Andens frihet. Slavar gick barfota. Skorna skyddar och gör det lätt att gå och i den andliga utrustningen kallas de “villighetens skor” (Ef 6:15). Det är slut på sökande, ständigt kretslopp och det slaveri som synden och vår köttsliga vilja leder in i.
Om vi drivs av fel motiv och fel drivkraft blir till och med församlingsengagemanget ett slags slaveri. Tron riskerar att bli en religion. Så har inte Gud menat att det ska vara.
Luk 15:28 Då blev han (den äldre sonen) förargad och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte övertala honom, 29 men han svarade sin far: Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner. 30 Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven. 31 Fadern sade till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. 32 Men nu måste vi ha fest och glädja oss. Ty denne din bror var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen.”
Den äldre sonen
Den äldre sonen kunde inte glädja sig åt lillebrors nyfunna relation med fadern. Han saknade själv den glädjen och tyckte att han minsann förtjänade mer. Han levde andligt sett under lagen och hade inte brytt sig om att söka en nära relation.
Församlingens mål får aldrig vara att engagera människor i verksamhet eller låta gemenskapen bli fokus. De nya företagsstrukturerna med företagstänk har tyvärr fört många in i en ny våg av lagiskhet och köttslighet. Lagiska läror leder till högmod och/eller fördömelse. Likaså leder en trosförkunnelse som har människan i centrum till slaveri. När inte alla blir helade och framgång och rikedom inte infinner sig som man blivit upplärd, kommer skuld och fördömelse.
Det finns ”hemmavarande söner och döttrar”, uppväxta i församlingar, som ser med avund på de nyfrälsta. Från ett ”grisliv” i synd, kanske i droger eller annat slaveri är de förvandlade och strålar av glädjen i Gud utan att ha förtjänat det. Varför får inte de duktiga och ansvarsfulla som har ställt upp i församlingen uppleva det? Så orättvist.
Vad skulle den äldre sonen ha gjort? Borde han ha gått samma väg som lillebror? Nej, absolut inte. Jag brukar uppmuntra att i stället tacka för allt som de har beskyddats ifrån. Inre trasighet läks inte på en gång. Det är en lång och smärtsam väg att gå. Men till den som känner igen sig i den äldre sonen vill jag uppmana till sann och helhjärtad överlåtelse.
Det är lätt att ta allt för givet när man är uppväxt i en kristen gemenskap och man kan missa det viktigaste av allt när livet rullar på. Kanske det yttre, som gemenskapen och verksamheten i kyrkan har för stor plats? Man förstår kanske inte att man kan tjäna i köttet mitt i verksamheten. Jesus måste få allt, hela hjärtat, hela livet, även hos de söner och döttrar som stannar kvar. Att förstå vägen är lika nödvändigt för alla Guds barn.
Om gemenskap och engagemang är orsaken till att människor stannar i kyrkan, är det en dålig grund. Där det finns en sann överlåtelse till Jesus, är det en självklarhet att stanna i den andliga gemenskapen om den är sund. Där behöver ingen övertalas att stanna kvar.
Om människan kommer i centrum i kyrkan istället för Jesus, tvingas däremot de överlåtna inte sällan att fly, för att bevaras i äkta tro. Det pågår i vår tid och det påminner oss om det Bibeln beskriver som avfallet i ändens tid (2Tess 2).
Målet och fokus ska vara att föra människor till JESUS, att läsa [mättas av] och förstå Bibeln. Först då kan andlig mognad och urskiljning växa till och det sker genom erfarenheter. Precis som biologisk mognad tar tid, tar den andliga mognaden tid. Guds ord är alltid dagsaktuellt i alla tider och det profetiska ordet och “allt Guds rådslut” ska finnas med i undervisningen. Annars förstår vi inte tiden vi lever i eller Guds handlande i den.
Hebr 5:13 Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. 14 Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont.
Att få sitt sinne skärpt – vi brukar räkna med fem naturliga sinnen. Det kan vi överföra på det andliga området, utan att blanda ihop det andliga och det biologiska.
Lukt
2Kor 2:15 Ty vi är en Kristi rökelse inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som blir förtappade, 16 för de senare en doft av död till död, för de förra en doft av liv till liv. Vem räcker till för detta? 17 Vi är inte som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord. Nej, i Kristus predikar vi med rent sinne inför Gud det ord som kommer från Gud.
När Guds folk tillsammans tillber i Ande och sanning, stiger väldoften upp. ”En doft av liv till liv” sker där överlåtelsen fördjupas i gudsrelationen och när vi uppmuntrar varandra i tron. Vi lär oss att känna igen “doften av död” och akta oss för den. Den stanken kommer från världens ande som uppmuntrar det köttsliga, syndanaturen.
Jes 11:3 Han skall ha sin glädje [ruach] i HERRENS fruktan. Han skall inte döma efter vad ögonen ser eller utöva lag efter vad öronen hör,
King James bible: …shall make him of quick understanding [ruach – snabb förståelse] in the fear of the LORD
Hebreiska ruach betyder här blåsa, andas, lukta, glädjas, uppfatta, snabb förståelse. Det är roten (subst. ruach) till ande och vind. Bibelordet är först och främst en profetia om Messias Jesus. Hans liv är den perfekta väldoften inför Fadern. Det är också ett löfte till Jesu efterföljare.
-Gud kan ge sina barn en ”snabb förståelse” av det andliga livet.
-vi lär oss att älska gudsfruktan så att vi kana vara en väldoft för Gud.
-urskiljningen följer och ökar genom träning.
Smak
Ps 34:9 Smaka och se att HERREN är god. Salig är den människa som flyr till honom (har Herren som sin tillflykt).
I Jesu efterföljd upplever vi Guds godhet för hans syfte är alltid gott. Det är alltid i enlighet med Bibeln och Guds ord är vår andliga mat som ger själen näring och mättnad. Att äta är att tro och bli inspirerad av Guds Ande och Guds ord.
Ibland är blicken skymd och svårigheter gör att vi har svårt att se Guds godhet. Ändå blir vi allt mer rotade i Guds kärlek, när han är vår tillflykt som vi alltid flyr till. Prövningar stärker och fördjupar relationen så att vi än mer kan smaka Guds godhet.
Känsel
Jes 55:12 Med glädje skall ni dra ut, i frid skall ni föras fram. Bergen och höjderna skall brista ut i jubel inför er, alla markens träd skall klappa i händerna.
Rom 15:13 Må hoppets Gud uppfylla er med all glädje och frid i tron, så att ni överflödar i hoppet genom den helige Andes kraft.
Rom 14:17 Ty Guds rike består inte i mat och dryck (det yttre) utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande (det inre livet).
I det eviga himmelska hoppet kan vi finna glädje hur livet än ser ut för övrigt. Hoppet är fast och sviker oss inte. Det finns en ”grundglädje” och en ”grundfrid”, djupare än vanliga känslor. Det är en visshet om det man inte kan se (Hebr 11:1). Vi vet att Guds löften bär genom allt. Fostran i lydnadens spår kan kännas svår för stunden men det ger en frukt av frid längre fram, som är värt allt (Hebr 12:11).
Hörsel
Jer 33:3 Ropa till mig, så vill jag svara dig och låta dig höra om stora och ofattbara ting som du inte känner till.
Jes 30:21 Och vare sig du viker av åt höger eller vänster, så skall dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: “Här är vägen, gå på den.”
Ef 2:10 Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem (Kan också översättas: att vandra i sådana har Gud förberett oss).
Gud vill uppenbara sitt hemliga rådslut. Vi får andlig hörsel så att vi hör och förstår när Gud talar, både Guds ledning och varningar till våra hjärtan. Gud vill beskydda våra steg, så att vi inte går vilse.
Ps 81:14 Om mitt folk ändå ville höra mig och om Israel ville vandra på mina vägar! 15 Då skulle jag snart kuva deras fiender, vända min hand mot deras ovänner.
När vi tillhör Gud strider han för oss och är vår försvarare mot fiendens (Satans) attacker. När vi anpassades efter världens form var vi världens vän och Guds fiende. Nu är vi Guds vänner och på Guds sida, den segrande sidan. Vi vill höra vad Gud säger.
Syn
Joh 3:3 Jesus svarade: “Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”
Ps 46:9 Kom och skåda HERRENS verk! Gärningar som väcker häpnad gör han på jorden.
När vi kom till tro fick vi andlig syn men så länge vi håller tillbaka och håller undan områden för Gud, finns det “blinda fläckar”. Överlåtelsen leder till öppnade ögon, syn och klarhet. Vi börjar se och förstå Guds väg och Guds verk.
Generationsklyftor
Att det sker en splittring mellan generationer är ett sorgligt tidstecken som uppfylls och som djävulen står bakom (Rom 1:28-31; 2Tim 3:1-3). Den splittringen kan finnas i familjer med “förlorade söner och döttrar”. Men det finns också löften om helade relationer och upprättade familjer.
Mal 4:5 Se, jag skall sända till er profeten Elia, innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. [Jesus sa att Johannes döparen var den ”Elia”, Mark 9:13] 6 Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning.
Jag tror att ”fäderna” inte enbart syftar på föräldrar. Det syftar också på Abraham, Isak och Jakob och deras gudstro – ytterst handlar det om att vända barnens hjärtan till Gud. Johannes döparens kallelse var att förbereda judarnas hjärtan till Messias Jesus och vittna om honom.
I Jesus möts generationer i kärlek.
Många av de judiska barnen växte upp i Babyloniens fångenskap därför att föräldrarna hade syndat mot Gud.
-ändå hade de ingen rätt att skylla på föräldrarna eller på andra.
-var och en står själv till svars för sitt liv inför Gud.
Barnen anklagade sina föräldrar och den äldre generationen.
Klag 5:7 Våra fäder har syndat, de finns inte mer. Vi måste bära deras missgärningar
Hes 18:1 HERRENS ord kom till mig. Han sade: 2 “Vad menar ni med att bruka detta ordspråk om Israels land: “Fäderna har ätit sura druvor, och barnens tänder blir ömma”? 3 Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, ni skall inte längre ha orsak att använda detta ordspråk i Israel.
Jer 31:29 På den tiden skall man inte mer säga: “Fäderna har ätit sura druvor och barnens tänder blir ömma av dem.” 30 Nej, var och en skall dö genom sin egen missgärning. Den som äter sura druvor får själv ömma tänder.
Kol 3:13 Ha fördrag med varandra och förlåt varandra, om någon har något att förebrå en annan. Såsom Herren har förlåtit er skall ni förlåta varandra. 14 Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet.
I tron på Jesus Kristus är Guds bud ”skrivna i hjärtat”. “Barnen” skyller inte längre på föräldrarna, församlingen eller på andra. De har vänt om och tagit emot förlåtelse och de har sedan förlåtit andra. De är fria från bitterhet och anklagelser. De har insett att det största problemet fanns i deras eget hjärta.
Jer 32:38 Och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. 39 Jag skall ge dem alla ett och samma hjärta och lära dem en och samma väg så att de alltid fruktar mig, för att det skall gå väl för dem och deras barn efter dem. 40 Jag skall sluta ett evigt förbund med dem så att jag inte vänder mig ifrån dem och upphör att göra dem gott, och jag skall lägga fruktan för mig i deras hjärtan så att de inte viker av från mig.
Vi vet inte hur det gick för den äldre sonen i liknelsen. Förhoppningsvis insåg han att fadern först och främst ville ha en relation och en kärleksfull familj. Hemmavarande söner och döttrar behöver inse att vi inte är kallade att tjäna Gud för att duga, av plikt eller av skuldkänslor. Vi är kallade att leva i Guds närhet, inte på avstånd eller bortvända. Den inställningen vi har och livet vi lever, är det som vi förmedlar till andra.
Om vi föraktar våra trossyskon (som den äldre sonen gjorde), sedan “de förlorade” har kommit hem och insett skillnaden på lag och nåd, kött och Ande, världens ande och Guds Ande, slaveri och Andes frihet – då lever vi inte i rätt relation till Gud. Vi behöver omvända oss till Gud och inte lägga bördor, krav och ok på andra. Herren vill rensa bort vår lagiskhet och egen rättfärdighet, som vi alla har lätt att hamna i.
Att tjäna Gud inspirerad av den Helige Ande är nåd och ett utflöde av den inre källan. Det lär oss att vara tacksamma för vi vet att allt samverkar till det bästa för den som älskar Gud (Rom 8:28). Om vi själva lever i förtröstan på Gud, är det också det som vi förmedlar till andra. Om vi själva lever i överlåtelse till Jesus och Guds vilja, är det Andens frihet vi ger vidare och uppmuntrar hos andra.
2Kor 3:17 Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet.
Även om våra bakgrunder och livsvägar är olika, är jag övertygad om att det är överlåtelsen – det avgörande beslutet – som brister hos “förlorade söner och döttrar”. Det finns ingen annan väg och det är samma väg för alla människor som vill bli Guds barn. Fadern väntade till sonen valde att vända hem. Till hans förvåning sprang far emot honom med öppna armar. På samma sätt tar Gud emot oss när vi kommer hem.
Rom 8:15 Ni har inte fått slaveriets ande, så att ni på nytt skulle leva i fruktan. Nej, ni har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar: “Abba! Fader!” (Pappa! Far!) 16 Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.
Göte Strandsjö uttrycker det i sången:
Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn.
Så var det för mig att komma till Gud
Jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum,
en plats som väntade på mig.
Och jag kände: Här är jag hemma.
Jag vill vara ett barn i Guds hem.