Jag heter Erika och jag blev ombedd att skriva ner ett litet vittnesbörd och här har vi det.
Då jag egentligen inte vet riktigt vad eller hur jag ska lägga upp detta så börjar jag från uppväxten.
Jag växte upp i ett hem med en troende mamma och troende morföräldrar. Dock var det perioder i hemmet med predikningar och lovsång som sedan byttes av med perioder av dansband och mer världsligt liv.
Jag gick på kyrkans barntimmar, olika hobbies som pingstkyrkan anordnade. Mina morföräldrar skötte även söndagsskolan. Så när vi hälsade på hos dem så följde jag och mina syskon med till söndagsskolan.
Jag har aldrig tvivlat på skapelseberättelsen, eller att Jesus är Guds son som dog för oss och ska komma tillbaka. Men när jag tänker efter så har jag aldrig fått höra att jag själv måste fatta ett beslut att följa Jesus, utan trodde att det jag redan visste och trodde på räckte.
Under min skoltid var jag utsatt för mobbning från klass tre ända till nian. Jag hade knappt några vänner. Skolan gick så där då jag har väldigt svårt att läsa teori. Jag började sedan gymnasiet men var inte alls motiverad utan skolkade en hel del.
När jag fyllde sjutton år flyttade jag hemifrån och i samma veva träffade jag min första pojkvän. Då hade jag också hoppat av skolan. Vi flyttade ihop snabbt och relativt kort in i relationen blev jag gravid, vilket jag blev överlycklig för då jag alltid sett mig som en ung mamma.
Så precis efter min artonårsdag föddes min son. Relationen med pappan tog slut ungefär ett och ett halvt år senare. Men vi har en fin kontakt även nu, trettio år senare.
Han träffade en ny och jag med. I mitt fall tog den relationen slut efter ett år på grund av misshandel.
Jag försökte läsa in gymnasiet men utan framgång och började därför jobba istället. Under tiden på olika utbildningar lärde jag känna några andra unga mammor och vi började umgås på helgerna då min son var hos sin pappa. Dock har jag aldrig gillat kroglivet som mina vänner gjorde. Men det var det vi gjorde när vi umgicks.
Tjugohundraett sökte jag jobb i en butik i stan som jag fick. Det visade sig då att flera av mina kollegor samt ägaren var troende och tillhörde pingst. Under den här perioden i mitt liv, i början av tjugohundraett mådde jag dåligt av någon okänd anledning. Jag var aldrig glad och alltid trött.
Jag slutade att hänga med mina vänner ut på helgerna. Jag grät ofta och lätt. Den här tidpunkten var min mamma väldigt mycket i kyrkan igen och vi bodde även grannar. Och jag minns att hon hälsade på och vittnade. Jag fick ofta rysningar av det hon berättade och kände en sanning på insidan. Hon frågade om jag skulle följa med på ett möte nästkommande helg. Vilket jag kände att jag ville.
Så på fredag kväll åkte vi till ett litet pingstkapell utanför stan. Redan när jag steg över tröskeln kände jag en Guds närvaro, vilket jag nu i efterhand förstått att det var. Jag hade väldigt svårt att hålla tillbaka mina tårar, men jag bet ihop. Inne i kapellet som var fullsatt, var det mestadels äldre, men också en del yngre. Jag minns att jag verkligen fick samla kraft för att inte bryta ihop. När mötet började närma sig slutet inbjöds det till förbön och jag gick fram. Min mammas svägerska bad för mig och frågade om jag ville ta emot Jesus, vilket jag ville.
Redan dagen efter var min trötthet som bortblåst. Och på måndag var jag så glad på jobbet att få berätta för mina kollegor att jag blivit frälst.
De vänner jag hade haft tidigare, mina krogvänner, hade slutat höra av sig för länge sedan eftersom jag slutade hänga med dem ett par månader innan jag blev frälst. Några andra vänner hade jag inte, utan det var jag och sonen.
Tre veckor efter min frälsning så döpte jag mig i pingstkyrkan och gick med i församlingen. Tyvärr hade jag svårt att hitta vänner i min ålder. En helg skulle det vara en mötesserie i en annan församling i stan, en trosrörelse. Den uppfattning jag hade av de olika kyrkorna i stan var att i vissa var man mer lågmäld och i till exempel trosrörelsen var det mer fart och fläkt, vilket passade mig mer. Vi åkte på denna möteshelg och där i församlingen visade det sig att en tidigare klasskompis från högstadiet var med. Jag trivdes jättebra där och fick snabbt många nya bekanta.
På nyår samma år som jag blev frälst så skulle detta gäng på nyårskonferens i Uppsala på Livets Ord och ville ha med mig. Jag började gå mer och mer i den här församlingen hemma och gick ganska snabbt ur pingst och in i denna trosförsamling.
Det fanns saker jag reagerade på inom församlingen. Som jag långt i efterhand förstått är fel undervisning och som jag tyvärr tog skada av. Det fanns också en outtalad önskan inom församlingen att alla ungdomar bör gå Livets Ords bibelskola. Även jag kände av det kravet, trots att jag det året skulle fylla tjugofem år.
Så jag sökte till bibelskolan utan att fråga Gud. För det visste jag inte att man både kunde och borde göra. Jag sa upp mig från jobbet och tog med sonen ner till Uppsala. Han var vid det tillfället sju år. Direkt vi kom ner så kände jag att jag otrivdes i denna stora stad. Men tanken var hela tiden att detta är något jag måste göra. Det strulade sig också med boendet och vi var tvungna att flytta ut ur lägenheten vi bott i knappt någon månad. Jag fick tag på ett annat boende som jag skulle dela med en annan bibelskoleelev som också hade barn, en tvååring.
Det slutade inte så roligt då den här tjejen jag bodde med fick en psykos en natt och vi fick fly ur lägenheten. Men där hade Gud sett till innan att jag skulle få hjälp. Jag kände ingen där nere förutom några ungdomar från hemförsamlingen. Men strax innan denna händelse hade jag fått följa med ett annat bibelskolepar på ett möte och jag bytte telefonnummer med dem. Så när jag ringde vid klockan fyra på morgonen, blev de inte förvånad då de tydligen bett för mig innan. Så de kom och hämtade mig och sonen. Jag måste ha varit i chock eftersom jag redan någon timme senare åkte på bibelskolan. Jag fick sedan prata med rektorn som informerade att min rumskompis blivit inlagd på psyket.
I samma veva inföll höstlovet och vi åkte hem för att hälsa på. Och när jag kom hem bestämde jag mig för att inte åka tillbaka. Kände sådan skuld över detta beslut inför mitt pastorspar och församlingen. För även nu låg en form av skuld och skam i luften för att jag inte fullföljt utbildningen. Det tog lång tid innan allt kändes normalt.
Jag visste inte vad jag skulle sysselsätta mig med, då jag inte hade något jobb och tänkte att det enda jag kan göra är att försöka plugga igen. Den här gången bad jag dock till Gud att han skulle leda mig i mitt beslut. Så precis innan jag skulle söka skola fick jag ett samtal av en gammal chef jag haft nittioåtta som frågade om inte jag kunde tänka mig börja jobba hos henne. Så det gjorde jag. Jag började arbeta hos henne tjugohundratre.
Hösten tjugohundras sex träffade jag min man via en kristen dejtingsida. Nyår tjugohundrasju förlovade vi oss och maj tjugohundraåtta gifte vi oss. Ett år senare föddes vår första son. Och tjugohundratio välkomnades nästa son och tjugohundratolv vår yngsta son.
Vi var båda engagerade inom församlingen som mötesvärdar. Men då vi hade tre barn så blev jag hemma ganska ofta. Vi började se en förändring hos den äldsta sonens utveckling när han var ungefär två och ett halvt år, detta var när jag var gravid med yngsta sonen. Vid tre års ålder fick han diagnosen autism. Han började också få problem med att äta normalt, så det året han skulle fylla fem år så började vi sondmata honom. I samband med att han skulle börja skolan så gjordes fler utredningar som då visade intellektuell funktionsnedsättning. Han fick därför börja anpassad skola.
I samband med allt detta fick jag svåra sömnproblem som läkaren inte kunde säga annat än att det var psykologiskt. Inga starka mediciner hjälpte. Dock åt jag flera mildare sömntabletter i kombination. Detta gjorde att jag fick någon konstgjord sömn. Under sex års tid sov jag inte en normal natt. Trodde aldrig jag skulle kunna sova normalt igen. Allt kring sonen och skolan med mera hade löst sig på bästa sätt och tacksamheten kring allt som rör honom är enorm.
Men trots detta fungerade inte min sömn. Jag bad över detta, men kände och hade nog inget större hopp om hjälp. Men successivt så tog jag bort den ena medicinen efter den andra och det som kändes som helt plötsligt var där. Jag kunde somna som vanligt.
Detta är bland det största helande jag varit med om. Idag har jag sovit normalt i fyra år.
Men tillbaka till församlingen vi var med i. Jag slutade som sagt att vara där lika ofta i och med allt kring sonen och hans autism, plus att jag också hade två yngre barn. Jag började få någon form av andlig kris. Inte så att jag tappade tron, men ifrågasatte mycket.
I denna veva kom jag in på Bibelfokus sida på nätet och började läsa om trosrörelsen. Samt läste jag Sven Reichmanns bok Allt är inte Gud som glimmar. Mycket föll då på plats. Kom även in på Janne och Elvor Ohlins hemsida elvorochjanne.se och det är jag så tacksam för.
Jag började nu läsa på mycket och där runt tjugohundrasexton så kom något som heter Awakening till Sverige. Mycket talare som ingår i trosrörelsen och annat osunt. Jag såg också att vår församling anordnade bussresor dit. Men då ifrågasatte jag det. Det jag fick till svar var att jag var en falsk profet-jägare. Vi slutade att gå till församling ungefär då.
Så i drygt tio år har vi inte gått till någon församling då vi inte hittat någon sund bibelförankrad församling. Däremot har vi hittat massa sunda förkunnare via Youtube, bland annat Parousia Mission med Janne och Elvor Ohlin.
Jag som person hade redan innan jag blev frälst höga krav på mig själv. Inte så att det fick mig att prestera bättre i skolan, men har alltid känt att jag måste göra för att få. För att förtjäna kärlek till exempel. Tror också mobbningen från skoltiden satt djupa spår när det kommer till det yttre, jag ser väldigt lätt ner på mig själv. Och detta i kombination med den felaktiga gärningsläran inom trosrörelsen har inte gjort saken bättre. Sedan jag kom ur därifrån har jag fått börja om. Tur är väl att Han som skapat mig kan börja om.
Det är bara jag som har så dåligt med tålamod och ser saker utifrån ett mänskligt perspektiv. Jag lider till och från av att inte känna frälsningsvisshet. Men vet också att det inte sitter i känslan, men önskar ändå denna inre frid som så många pratar om.
Detta var kanske inte det upplyftande vittnesbörd som många andra ger. Men det kanske ändå finns någon mer än jag som lider av detta? Det enda jag vet är att jag aldrig vill tappa taget om Jesus, då jag vet att Han är Vägen, Sanningen och Livet. Jag ber bara att få komma ut ur detta ekorrhjul, att sluta se på mig själv och se på Honom som har all makt i himlen och på jorden.
Det stora är ändå att jag fått nåd att tro, även om jag i mina ögon tycker att min tro är för liten och svag. Men bibeln säger att kraften fullkomnas i svagheten. Ber för alla där ute som ännu inte kommit till tro att Jesus får öppna era ögon och hjärtan. Gud välsigne er!
2Kor 12:9 men han svarade mig: “Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.