Jag växte upp i Norge, i en familj som var dysfunktionell på många sätt. Båda mina föräldrar var känslomässigt otillgängliga för mig och min syster. Det tänkte jag förstås inte på då. Som barn trodde man att det skulle vara så.
I skolan upplevde jag utanförskap och mobbning, något som satte djupa spår i mig.
Jag gick i söndagsskolan, men mina föräldrar var inte kristna. Jag minns min farfar. Bakom hans gungstol hängde en stor skylt med namnet Jesus. Jag antar att han bad för oss.
Som tonåring var jag väldigt gränslös och sökte bekräftelse, men hittade den aldrig. Jag fick min äldsta dotter vid 19 års ålder och min andra dotter två år senare. Jag var ensamstående och mitt psykiska mående var väldigt dåligt.
När jag var 23–24 år träffade jag en granne som tog med mig till en församling, en trosförsamling. Där blev jag senare frälst.
Efter ett tag flyttade jag till en annan stad för att gå på bibelskola, också den inom en trosförsamling. Det var en fruktansvärt jobbig tid.
Trots det ville jag flytta till Sverige för att börja på Bibelskola Arken i Kungsängen. Skolan profilerade sig som en skola där man skulle få helande för själsliga sår. Det var just det jag längtade efter.
Jag berättade för min mamma att jag ville flytta. Hon blev som galen, kastade saker, hotade med självmord och skrek. Jag trodde inte på henne. Men några dagar senare lyckades hon ta sitt liv.
Och jag rasade ner i ett svart hål.
Mina barn for väldigt illa, och jag hoppades att bibelskolan skulle hjälpa mig. Så blev det inte. De två år jag var där blev i stället två år av psykisk ohälsa, trasiga barn, psykakuten och prestationstro som jag aldrig nådde upp till.
Jag fick höra att jag måste lära mig att ta emot från Gud, något jag inte klarade av. Ångesten blev bara värre och värre.
Sedan flyttade jag från skolan och gick med i ännu en trosförsamling. Jag trodde att det var den ”rätta” kristendomen. Men jag upplevde aldrig vilan hos Gud. Alltid var det något som var fel. Mitt mående blev bara sämre och sämre.
Så småningom växte mina barn upp, och jag träffade min man när min yngsta flicka var 15 år.
Åren gick. Jag var utan församling och vågade inte gå med någonstans. Däremot lyssnade jag mycket på olika predikningar på YouTube. Jag hittade Elvor och Janne Ohlins predikningar, som jag började lyssna på.
I dag kan jag se Guds trofasthet mot mig genom de tunga åren. Mycket hände som kunde ha tagit mitt liv. Men i dag är jag övertygad om att Gud var med mig, även om jag inte såg det då.
I dag börjar jag kunna se och ana Guds fadershjärta – att Han älskar därför att Han ÄR kärlek, inte för att jag förtjänar det.
Det finns flera bibelord som jag har tagit till mig. Bland annat Hebreerbrevet 13:5–6, där Gud säger att Han aldrig kommer att överge mig eller lämna mig.
Sedan finns Jesaja 60:22, där Gud säger att när tiden är inne ska Han låta det ske.
Det sista bibelordet tar jag särskilt till mig när det gäller min relation med min äldsta dotter. Den är totalt förstörd, och det är en enorm sorg för mig. Men jag tror att Gud kommer att läka den när tiden är inne.
I dag är jag tacksam till Jesus för att Han har hållit mig vid liv och för att jag fortfarande är Hans barn. Det är ett mirakel av Hans nåd.
Jag tror att Han håller på att laga min relation med Honom och att Han skapar mer och mer vila i min själ.
Jag är så glad i dag över att jag får vara Hans barn.
Hebr 13:5 Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har. Gud har själv sagt: Jag skall aldrig lämna dig eller överge dig.
6 Därför kan vi frimodigt säga: Herren är min hjälpare, jag skall inte frukta. Vad kan en människa göra mig?
Jes 60:22 Av den minste skall det bli tusen, av den ringaste ett stort folk. Jag, HERREN, skall med hast låta detta ske, när dess tid kommer.