HÄR KAN DU ÄVEN LYSSNA PÅ DEN GENOM TALSYNTES
Redan som 4-5:åring uppfattar jag något djupt i hjärtat inom mig, som kallar på mig, som en djup längtan. Då förstod jag inte alls vad det var. Idag som vuxen inser jag att Gud kallade på mig redan då.
Vid denna tid är mina föräldrar inte kristna, däremot är min mamma mycket aktiv inom det mediala och spiritistiska (det ockulta) och vi bor i ett mycket hemsökt hus. Jag själv uppfattar också en hel del av all denna aktivitet. Är så klart rädd, vilket jag efteråt fått förklarat för mig att även mina föräldrar var. Men det pratades inte om det. Mitt i allt detta pockar den inre längtan på min uppmärksamhet. Den ligger lite som en värk inom mig och ofta undrar jag vad det är. Jag är ett tystlåtet barn och har inte modet att fråga varken föräldrar eller någon annan om mina funderingar.
Det är en ockult händelse i detta hus som skrämde mig mer än allt annat tillsammans. Det är en händelse som jag vid detta tillfälle både ser och får känna av som fysisk smärta i hälen/vristen. Detta resulterar i flera års dödsångest och mörkerrädsla. Jag talar inte om detta med någon. Strax efter detta säljer mina föräldrar huset och flyttar, men hemsökelsen fortsätter även i det nya huset även om det lugnade sig något.
Nu har jag blivit 7 år. Hinner gå 2 veckor i första klass, sen skiljer sig mina föräldrar. Av någon anledning när jag och mina syskon är hos pappa på hans helger, lär han oss ‘Gud som haver barnen kär’. Även farmor gjorde det vid nåt tillfälle när vi sov hos henne och farfar. I denna bön får jag en liten pusselbit till mitt sökande – aha, det finns nån som kallas Gud. Men vad eller vem är han? Och hur hittar jag honom?”
På grund av skilsmässan byter jag skola. Och en av mina nya fröknar är kristen och hon använder ofta bibelberättelser i skolan. På så sätt börjar jag få se glimtar av denne Guden.
Mamma fortsätter sitt mediala engagemang. Hon pratar inte direkt med oss om det men då både flera i vår släkt på mammas sida och hennes vänner är medialt intresserade och flera av dessa är mediala, så kan jag höra mycket när de träffas och pratar. Trots att pappa nu inte bor med mamma och själv inte är aktiv i det mediala, följer aktiviteterna med honom för en tid.
När jag är 11 år blir pappa och hans nya fru frälsta. Jag och syskonen får snällt följa med på gudstjänster i den lilla Elimförsamlingen och får vara med på bön- och gemenskapssamlingar där även de nyfrälsta får gedigen undervisning i Guds Ord. Jag sitter tyst som en mus och tar in allt som sägs. På så sätt får jag pusselbit efter pusselbit. För nu har jag sett in i dessa kristnas ögon och fått se ett ljus där inne som jag bara visste är svaret på min längtan. Men ännu förstod jag inte helt.
När jag fyller 12 får jag en egen Bibel till min stora lycka. Den fick jag snabbt springa och gömma då min mamma blev jättearg på pappa. Sämre present kunde man enligt henne inte ge en 12-åring. Men jag var i hemlighet överlycklig. Nu kunde jag djupdyka själv i Ordet och nu vågade jag fråga pappa som mer än gärna lärde mig allt han hade lärt sig av sina kristna vänner.
Nu blev det ca 3 år med min Bibel och pappas kristna böcker på ena sidan på mitt skrivbord och mammas spiritistiska böcker på den andra sidan. Gud drog mig alltmer till sig och som 15-åring sa jag ja till Jesus som min personlige Herre och Frälsare. Jag fick tro på att Han dött och uppstått för mig. Jag fick tro på att Jesu blod blev utgjutet för min skull och renar från all synd och orättfärdighet. Det var en andlig kamp att ta det beslutet men Gud hjälpte mig. Jag blev ett Guds barn. När jag sa ja till Jesus blev det helt ljust i mitt rum och min dödsångest och mörkerrädsla försvann i ett nu. Dagen efter promenerade jag på kvällen en runda som var helt utan gatbelysning. Det var vintertid så mörkret var kompakt…och jag bara jublade inom mig. Och jag är än idag 42 år senare fortfarande fri från dödsångest och mörkerrädsla. Stort tack till min Jesus!
Däremot blev det på hemmaplan efter jag blev frälst en del andliga attacker från mörkrets andemakter. Bodde fortfarande hemma hos mamma men hon får inget veta om min frälsning förrän efter ett år, men andevärlden visste och protesterade.
Den Helige Ande och den undervisning jag får från pappa och församlingen visar mig hur jag kan bemöta dessa attacker genom att använda namnet Jesus och åberopa Jesu Kristi blod. Och då blev jag lämnad ifred.
Vid frälsningen avsäger jag mig allt det ockulta.
Efter tre månader blev jag Andedöpt och precis ett år efter frälsningen döptes jag i Elimförsamlingen. Samma dag som dopet berättade jag för min mamma om min frälsning.
Nu följer 39 år med Jesus. Min kärlek till Honom och till Guds Ord växer. Ändå får jag gång på gång känna av dragning till det spirituella. Jag avsäger mig det och stänger dörren dit. För att sen ändå upptäcka att dörren till det spirituella kommit upp på glänt igen. Om och om igen ber jag till Gud under de här åren att ta bort denna dragning.
Det 39:e året är under de första 9 månaderna ett år då jag får uppleva mycket närhet och kärlek från Jesus på ett underbart sätt.
Samma år får min mamma cancerbesked. Fem månader senare dör hon. I samband med hennes död får jag en ovanlig och kraftfull upplevelse som gör att dörren till det mediala och spirituella flyger upp på vid gavel. Vilket i sin tur gör att jag i mitt oförstånd pausar Jesus. Jag klipper inte mina band till Jesus men pausar.
Nu följer nästan 3 år där jag går helt in i det spirituella. Det som jag är mycket noga med är att jag inte blandar Guds Ord/det kristna livet med det spirituella, vilket jag mer än en gång fick uppmuntran till att göra. Men då svarade jag: “Nej! Det kristna kan inte blandas med detta! Jag vet ju vad som står i Guds Ord.”
Ja, det låter ju lite motsägelsefullt. Varför gick jag då själv in i det? En bit in i denna tre- årsperiod bad jag till Jesus om att få utrymme att gå ännu mer in i detta och att få söka Gud i det medvetna. Då går det ungefär 4 månader, så kommer ett gigantiskt motstånd över mig. Detta motstånd är över mig, omkring mig och inom mig. Ju mer jag försöker övervinna det desto kraftfullare blir det. Jag förstår senare att detta är Guds tyngd över mig och mitt liv.
I över två år har jag gråtit mer än jag gjort under hela mitt liv. Givetvis sorg när mamma dog, men den gråt jag nu menar var en gråt som kom djupt inifrån, faktiskt från samma område där längtan fanns när jag var barn. Mitt i allt det som tycktes roligt och intressant med det spirituella fanns alltså denna gråt. Nu när Guds tyngd kommer över mig intensifieras denna gråt än mer. Jag undrar vad som händer med mig! Jag förstår inte.
Jag har under dessa 3 åren inte haft nån kristen gemenskap eller församlingstillhörighet och har som sagt Jesus på paus. Några små glimtar av hemlängtan till Jesus men inget jag gjorde nåt åt.
En dag när jag är på begravning kommer en äldre kristen broder, vars bibelundervisning jag i flera år tagit del av, fram till mig med en hälsning från Herren:
“Omvänd dig! Du vet vad det handlar om.”
En hälsning med få ord men fylld av Guds kraft. Jag tackar lite tyst. Men nu kan jag börja ana att något är på gång men fattar fortfarande inte vad. På hemvägen gråter jag så mycket att jag knappt ser vägen.
Väl hemma möts jag av ett sken och jag förnimmer Jesu uppsträckta hand; som ett stopptecken. Jag hör hans ord inom mig: “Stopp! Hit men inte längre!” Ord av makt och auktoritet, samtidigt var orden fyllda av nåd och kärlek. Jag förstår att han talar med kraft och makt till andevärlden och samtidigt med kärlek och nåd till mig.
Vid hans ord samlas mängder med ljus framför min bröstkorg och i mitt hjärta. I detta ljus samlar Jesus ihop massa skräp, partiklar och väsen. Detta blir till en stor boll. Sen skickas bollen bort från mig och jag ser hur bollen sprids utåt bort från mig och spricker och sprids som en cirkel en bra bit bort runt mig för att sen bara upplösas och försvinna. Nu plötsligt blir det väldigt ljust och det är som om mina ögon ser. Jag fattar direkt att det utrymmet jag bad Jesus om tidigare också fördunklade mina ögon.
Nu förnimmer jag att Jesus står med en öppen famn. Jag får se hur Jesus varit där hela tiden. Hans ögon har sett allt. Hans ögon har sett mig. Trots det har Han beskyddat mig, även om jag inte anat nåt. Han har varit trofast även om jag varit trolös. Han säger ingenting. Men han låter mig veta att nu har jag nått ett vägskäl. Han gav mig utrymme men inte längre. Vill jag fortsätta nu utan Honom eller vill jag komma tillbaka till Honom?
Utan tvekan går jag tillbaka till Jesus, min Gud. Jag känner genast igen stillheten och friden som ingen annan än Jesus Kristus kan ge. Jag får uppleva en enorm kärlek och nåd. Mitt i denna nåd visar Jesus mig min synd och min trolöshet. Jag är helt förtvivlad. Mitt hjärta brister. Jag ber från djupet av mitt hjärta om förlåtelse. Jag får tydligt se vad Jesus gjort för mig på Golgata kors och Jesu blod som blev utgjutet för min skull och att sann frid, frihet och förlåtelse finner jag endast i Honom.
Nu får jag se för mina ögon hur en gigantisk rot, liknande en muterad maskrosrot lirkas upp ur mitt inre och Jesus är noga med att få med hela roten, ända till den sista smala biten.
Jag förstår nu att jag äntligen har fått bönesvar! Nu är den spiritistiska påverkan och dragningen helt borta. Jesus gjorde det! Även om det är alldeles färskt och nytt så är jag helt övertygad om att jag är fri! Det som tycktes så väldigt intressant och givande i det spiritistiska är som bortblåst. Och min kärlek till Jesus och Ordet har jag fått tillbaka, nu på ett mycket djupare plan. All ära till Herren Jesus Kristus för att Han inte lät min tro gå om intet, att Han löste mig från den spiritistiska snaran och roten och att Jesus dog för mig och Hans blod renar mig från all orättfärdighet. Vilken nåd!
Det gigantiska motståndet som var Guds tyngd över min synd lyftes bort när jag vände om och fick upprättad gemenskap med Gud igen. Stort tack till Jesus, min Gud!
Jag gråter lätt fortfarande men nu av glädje och tacksamhet till min Jesus. Nu är jag noga med hur Jesus vill göra med olika ting i mitt liv och när han vill det. Och jag vill följa tätt nära Honom. All ära till Jesus!
Jag avslutar med att från hjärtat uppmana att aldrig göra som jag gjorde, att sätta Jesus på paus och kliva in på områden av ockult slag, fast jag visste Guds avsky kring det. Det är uppror mot Gud. Jesus visade mig hur farligt nära jag var att gå över en gräns. I sin nåd hämtade han mig tillbaka.
I Kristus/Pia